För fem år sedan...

var det dagen då mamma fick komma till hospice. Vilken lättnad det var. Men samtidigt en sorg, en sorg så stor som ingen kan förstå (förutom bästa syster). Älskade fina vackra mamma, den BÄSTA av mammor. Sorgen och saknaden är så stor, så stor. Men livet måste gå vidare. Ibland kommer smärtan av att inte ha mamma i livet när jag minst anar det. Speciellt när David är så där underbar som bara han kan vara, varför varför varför? Varför skulle vår mamma bli sjuk? VARFÖR?

Mamma, jag vet att du finns med oss. Jag saknar dig så det gör ont i hela kroppen. Jag älskar dig så mycket. Du fattas oss, fattas oss, fattas oss.....