måndag 28 september 2009

29 september 2003

Kl 13.55

Då sprack det upp bland molnen. I just den stunden somnade mamma in. Livet är sedan den dagen sig aldrig mer likt. Älskade fina mamma. Ingen var som du.

Älskade fina lilla mamma, jag saknar dig så mycket. Visst går livet att leva, det finns ju inget val. Men tänk OM du hade fått uppleva dina fina barnbarn. Den sorgen jag känner över att ni missar varandra kan ingen förstå, den sorgen är oövervinnerlig. Den sorgen kommer ALLTID att vara störst.

Jag älskar dig mamma!

Ögon kan glittra läppar kan le
men sorgen i våra hjärtan
kan ingen se

6 kommentarer:

Drömlägenheten/Caroline sa...

Så fint skrivet, och så sant......

Kram

Anonym sa...

Vad fint du skriver.

Det är så svårt att hitta de rätta orden för att försöka trösta. Det här var ju så fel. Det är ju sånt som inte får hända. Det är så jävla orättvist rent ut sagt.

Kram
Johanna

Cecilia sa...

Jag tror på något sätt att Gunilla ser sina barnbarn. Önskar att de kunde få ses på riktigt.

Stora kramar från mig och Josefin till dig idag bästis!

Anonym sa...

Gud, så fint du har skrivit vännen, tänker extra mycket på dig idag!
Massor av kramar till dig från Camilla

Anonym sa...

Så otroligt fint skrivet! En extra stor kram till dig idag!!
Kramar Fia

Anonym sa...

jätte fint skrivet o jag förstår din känsla!!!!min mamma hann ju aldrig riktigt få kontakt med jakob innan hon blev sjuk men våra mammor sitter nog o tittar ner på oss!!!!massor med kramar från jannika