Upp 5.30. Målet är jobb. Hinner in i duschen, smärta som är överjordisk. Nu är kl 6 och jag inser att jag inte kommer att kunna jobba idag. Citodon. Försöker andas, inte lätt när det gör ont. Knivar rister, 1000 rakblad, brinner som eld. Går jag sönder? Är det något som spricker? Varför? Jag ORKAR inte. Jag VILL inte. Jag vill också jobba, vara med där jag vet att jag gör ett bra jobb. Inte vara värdelös. "Jaha, hon är hemma igen..." Tänker folk så om mig? Ledsen. Kan inte vara den mamma jag vill, orkar inte leka de lekar David vill leka. "Mamma måste vila"...igen. Försöker hålla skenet uppe, men det är ensamt i endometriosvärlden. Det går inte att förstå om man inte är där själv. Jag har C som förstår. Önskar att INGEN mer behövde förstå. Det är tortyr. Att ständigt ha denna smärta närvarande.
3 kommentarer:
Hjärtat mitt!
Får tårar i ögonen när jag vet att du går igenom exakt samma helvete som jag gör!
Jag önskar att jag på något vis kund hjälpa dig. Jag vet alla känslorna, de för jobbet och de för sitt barn.
Jävla skitsjukdom!!
Vill du ha sällskap ikväll?
kram kram kram kram bästis C
Stackars stackars dig!
Önskar jag kunde göra nåt.
Kram!
Men gumman!!!! Fy fan vilket hel... rent ut sagt. Vet hur gärna du vill jobba och du gör ett FANTASTISKT jobb där! Det är tomt utan dig på dialysen!!!! Jag tänker inte så och jag hoppas verkligen ingen annan gör det heller *kavlar upp ärmarna och hytter*! :) Nej då, jag vet att ingen tänker så. Det får räcka med denna smärta nu. Kan inte ens föreställa mig hur du har det. Ta hand om dig idag!
KRAMAR FIA
Skicka en kommentar