söndag 10 oktober 2010

Avslut

Tårarna rinner för vilken gång i ordningen vet jag inte. Men vårat femte och sista ivf-försök ville inte heller fungera. Syskonförsök har pågått under flera år. Till sist var ivf sista utvägen och det brukar ju lyckas för de flesta. Vi har de ingredienser som behövs och det blir fina embryon, men de vill inte fastna. Min teori är att det beror på endometriosen som kan ge nedsatt funktion i livmodern (minskad genomblödning) och därmed minska möjligheterna för ett embryo, hur fint det är kan vara, att fastna.
l
Detta femte försöket har vi bestämt ska vara vårat sista. Vi måste börja leva. Det går inte att ha livet på paus längre. Och någongång måste man sätta stopp. Hur plågsamt det än kan vara. Det river och sliter i själ och hjärta. Jag önskade så hett ett syskon till David. Senast igår frågade han när jag skulle få en bebis i magen? Vad säger man? HUR? Han ser mina tårar som rinner och funderar såklart.
ö
Rent egoistiskt ville jag få en bebis till. Dra fina fina vagnen, köpa små yttepytte kläder. Nu blir det inte så och jag har bearbetat det faktum att det troligtvis skulle bli så här. Men när man står inför faktumet, då är det tufft. Förbannat tufft. Hemska elaka tankar om orättvisa har jag tänkt. Varför lyckas inte vi? Varför alla andra? Jag tycker jag fått min beskärda del genom livet, men det fungerar ju inte så. Jag är stark, det vet jag. Men ledsamhet och sorg måste man ju känna ändå och ta sig igenom.
k
Att ha universums finaste pojke gör allt så såå mycket lättare. David är en underbar pojke som jag är så stolt över så det finns inte ord. Så som man ju känner som mamma. Han är livet.
l
Denna syskonkamp har inte varit en del av bloggen tidigare. Nu känner jag att tankarna måste ut. Få tankarna och känslorna på pränt. Göra ett slags avslut. Gå vidare i livet. Som enbarnsmamma.
l
Stolt enbarnsmamma.

16 kommentarer:

Drömlägenheten/Caroline sa...

Otroligt bra skrivet.

Finenr inte ord för sorgen jag känner med er, men nu skall jag istället peppa. Och finnas här. Och vara stolt över er som har kommit så långt i bearbetningen över det faktum som är.

Enbarnsmamma är inte fy skam.
Och har man råkat fått jordens finaste pojke så är det inte svårt att vara stolt!

Förstår dina "orättvisatankar". Det är fullt normalt. Man får känna så.

NU är det dags för dig att bli så mycket smärtfri du bara kan!

Massor av stora varma kramar till dig från mig!

syster A sa...

TACK bästa syster ♥

syster A sa...

p.s...det går jättebra att tröstshoppa till syster ;)

Anonym sa...

vet inte vad jag ska säga!!så sorgligt o jag ger dig miljoner styrkekramar till dig o F!!!!KRAMAR jannika

Anonym sa...

Vad starkt av dig att skriva om en så tuff kamp, du måste verkligen ha en kämparglöd som få! Tyvärr är livet sällan rättvist...Du får ta hand om dig och din familj och glädja dig åt din fina son!Kram från en läsare som kikar in här ibland=)

Anonym sa...

Stora kramar till dig vännen!
Vilket otroligt fint skrivet blogg inlägg om dina tankar, funderingar om eran syskonkamp! Jag har tänkt så mycket på dig i helgen och verkligen HOPPATS att det skulle fungera denna sista gång.
Ni har som du säger en underbart fin son! DU är en underbar person som kommer att gå vidare i livet! Lägga fokus på annat än detta. Du är redan en bit på vägen.
Kram Fia

Anonym sa...

Hej vännen!
Så fint och gripande du har skrivit.
Vi tänker på er och här kommer massa styrkekramar!
Och så har ni ju superfina David som ni absolut ska vara stolta över :)

Kram Camilla med familj

Anonym sa...

Så fint du har skrivit! Fy så orättvist det känns. Varför ska det vara så här? Jag tycker att ni är så otroligt starka som har satt en gräns för hur länge ni ska försöka.

Ta och boka den där resan nu så ni får komma iväg och njuta lite tillsammans!

Kramar till er!
Johanna

Ullis sa...

Bästa Du!! Jag som höll tummarna så. Tur att du har David att "hämta" lite kraft ifrån.

Kram Ulrika

Maja sa...

Stora, stora, varma kramar från mig till dig! Förstår att detta är en sorg, och jag beklagar den verkligen! Sån lycka mitt i allt att ni har fina fina David! Så fint du skrivet, så gripande.. KRAM!!

Frida sa...

Otroligt gripande skrivet. Jag känner med dig och sänder styrkekramar. Du verkar redan ha mycket styrka och kloka tankar inom dig. Frida

Indra sa...

Sänder mina varmaste kramar till dig.

Cecilia sa...

Pussar och kramar i massor från mig.
Många fina ord från dig.

Bästis!!

TokTova sa...

Kramar i massor till dig. Angelica

fru a sa...

skit skit skit. och kram kram kram.

cia sa...

Har inte läst på länge hos dig.
Stor kram till dig! Nej till er alla 3!
Vi gick ju också igenom en hel del och jag hade helt bestämt att det sista försöket var just det, det sista, för jag orkade inte mer! jag mådde så dåligt och det gick ut över E och jag var inte den person och mamma som jag ville vara! Jag bestämde mig för att jag hellre ville ha ett barn i en fungerande familj än försöka i all evighet och bli mer och mer nedslagen :-(

Ta hand om er!
Kram