Avslut

Tårarna rinner för vilken gång i ordningen vet jag inte. Men vårat femte och sista ivf-försök ville inte heller fungera. Syskonförsök har pågått under flera år. Till sist var ivf sista utvägen och det brukar ju lyckas för de flesta. Vi har de ingredienser som behövs och det blir fina embryon, men de vill inte fastna. Min teori är att det beror på endometriosen som kan ge nedsatt funktion i livmodern (minskad genomblödning) och därmed minska möjligheterna för ett embryo, hur fint det är kan vara, att fastna.
l
Detta femte försöket har vi bestämt ska vara vårat sista. Vi måste börja leva. Det går inte att ha livet på paus längre. Och någongång måste man sätta stopp. Hur plågsamt det än kan vara. Det river och sliter i själ och hjärta. Jag önskade så hett ett syskon till David. Senast igår frågade han när jag skulle få en bebis i magen? Vad säger man? HUR? Han ser mina tårar som rinner och funderar såklart.
ö
Rent egoistiskt ville jag få en bebis till. Dra fina fina vagnen, köpa små yttepytte kläder. Nu blir det inte så och jag har bearbetat det faktum att det troligtvis skulle bli så här. Men när man står inför faktumet, då är det tufft. Förbannat tufft. Hemska elaka tankar om orättvisa har jag tänkt. Varför lyckas inte vi? Varför alla andra? Jag tycker jag fått min beskärda del genom livet, men det fungerar ju inte så. Jag är stark, det vet jag. Men ledsamhet och sorg måste man ju känna ändå och ta sig igenom.
k
Att ha universums finaste pojke gör allt så såå mycket lättare. David är en underbar pojke som jag är så stolt över så det finns inte ord. Så som man ju känner som mamma. Han är livet.
l
Denna syskonkamp har inte varit en del av bloggen tidigare. Nu känner jag att tankarna måste ut. Få tankarna och känslorna på pränt. Göra ett slags avslut. Gå vidare i livet. Som enbarnsmamma.
l
Stolt enbarnsmamma.